Romandebutbloggen

Här skriver jag om min väg till romandebut. Jag är ännu inte där men kommer inte ge mig förrän målet är uppnått!

Segt sjok i mitt andra vardagsrum

Kategori: Allmänt

Jaha, då var kylan tillbaks.
 
 
Nu är jag nere i gyttjan igen. Trött och inte sugen. Det positiva med att skriva på tåget som jag gör är att det finns ju liksom inga vettiga alternativ. Är så trött på att strösurfa så det försöker jag undvika till varje pris. Lyssna på poddar eller musik lockar inte heller. Orkar oftast inte släpa på några böcker eftersom jag har datorn med mig som en ständig tegelsten tillika ryggknäckare. Så dessa dagar stirrar jag ut genom fönstret en hållplats och sen åker datorn oftast fram ändå för det mesta.  
 
Jag får ju inte sådär supermycket frågor om mitt skrivande men de jag träffar på som jag känner lite grann när jag sitter där och smattrar på tåget undrar allt som oftast hur jag kan få nånting gjort i kommunaltrafiken.
 
Till saken hör att jag känner mig som hemma på just det här tåget. Jag reste med det så gott som varje dag när jag var mellan tio och 20 år. Sen flyttade jag runt i 13 år innan jag till slut kom tillbaks till samma förort och började pendla igen. Det mysiga är att flera av konduktörerna på tåget som jobbade där när jag var barn fortfarande jobbar kvar. Helt fantastiskt! Även flera av resenärerna är desamma. Vill man stöta på någon man känner ytligt så går det alltid att lösa. Många, inklusive jag själv, sitter på samma plats i samma tågvagn dag efter dag. Så det är inte vilket tåg som helst utan känns närmast som ett andra vardagsrum. Kan exempelvis aldrig skriva om jag åker tunnelbana eller något annat pendeltåg inom Stockholm. Och när jag halvvägs byter till buss så har jag hunnit komma igång och är mitt inne i texten så då är det inga problem att bara fortsätta. 
 
Nästa fråga jag får är oftast antingen om jag har nåt förlag, herregud då skulle jag väl stått där och skrikit ut det, eller vad jag skriver. Inte lätt att prata skrivkonst med oinsatta... 
 
Ikväll ska jag på entreprenadrättsföreläsning med efterföljande vin. Perfekt en mulen och smådeppig februaritisdag. 

Regn hos mig

Kategori: Allmänt, Inspiration, Mitten, Roman, att skriva, dagbok, vi som skriver

Nu märks det att ljusare tider är i antågande på så sätt att jag förra veckan fick solen i ögonen när jag satt på tåget och skrev om morgnarna. Lyxproblem eftersom solen är efterlängtad men likväl irriterande då den ligger på från sidan så det är omöjligt att hitta skuggplatser dessa morgnar. Av väderprognosen i mobilen att döma verkar det dock bli betydligt mindre morgonsol denna vecka än förra och nu öser regnet ner. 
 
Förra veckan kom jag i mål på 11 000 tecken. Stabilt som dr Alban skulle sagt för 20 år sen. Avslutade manusets längsta kapitel på hela 17 sidor. Väl långt men tycker ändå det funkar då det händer mycket, vissa karaktärer byts ut under scenens gång och huvudpersonen förflyttar sig mellan två olika platser och två olika situationer varav en där känslan är "yes där satt den" och den andra där känslan är "för i helvete där här går käpprätt åt skogen". Toppar och dalar precis som i författarlivet. 
 
På ett sätt är det enkelt att skriva råmanus för jag kan alltid tänka att, äsch det blev kanske inte så bra men det kan jag fixa till i redigeringen. Man har ju ingen press att leverera en färdig produkt utan mer någon sorts degklump att kunna arbeta vidare med sedan. 

Långt kapitel...

Kategori: Allmänt, Inspiration, Mitten, Roman, att skriva, dagbok, vi som skriver

Sitter fortfarande med samma kapitel och det tar aldrig slut känns det som! Igår morse var jag så nära att få det klart när jag var tvungen att få av tåget. Tog datorn i handen i hopp om att kunna fortsätta på bussen men fick ingen sittplats så det gick verkligen inte att avsluta. Första gången jag kan minnas att det känts motigt att stänga ner mitt i en text, som jag ju nästan alltid måste göra. 
 
Får hoppas att slutet på kapitlet sitter som en smäck idag istället. Det är en scen med två personer som grälar, roligt och relativt lätt att skriva. 
 
I helgen blir det fullt ös med familjeaktiviteter som vanligt. Hur är det möjligt för tiden att rusa så fort?