Romandebutbloggen

Men såhär i mitten av juli lyser de med sin frånvaro. Flera dagar den senaste veckan har statistiken visat på 0 besökare. Det ekar ovant tomt, i vanliga fall är det minst 5-10 besök här om dagen. Varav de flesta verkar surfa in på lunchen. 

Så nu fyller bloggen mest sitt ursprungliga syfte. Jag hänger ensam här. 

Har två kapitel kvar på råmanus. Och mycket som ska landa i dessa. Sista kapitlet blir omvälvande, tror jag. Får alltid en känsla av att mina slut är lite för abrupta, men ogillar själv utdragna slut så gör inget åt saken. Just nu. 

De vanliga känslorna mot slutet av ett manus anas men hinner inte riktigt få fäste för det är så jäkla tajt nu om jag ska hinna skriva klart. Antagligen skriver jag det sista fredag morgon, första semesterdagen. Funderar på att skriva ut allt sedan och låta ungarna agera testläsare under sommaren. Får se om det passar sig. 

Intensiv säkerhetskopiering och skräck för att förlora hela manuset är en sådan känsla som brukar dyka upp mot slutet. Annars brukar jag inte säkerhetskopiera särskilt ofta. En annan är motvilja att skriva klart det sista. Av någon anledning tar det emot att nå slutpunkten, även om det är det man hela tiden strävat efter. Eller kanske just därför. Efter det måste man sätta nya mål och anta nya utmaningar. Bli refuserad av tråkiga förlag som inte fattar storheten och redigera om in absurdum. 

För tillfället hatar jag manuset och vill helst slippa se det nånsin igen. Tar verkligen emot att öppna dokumentet, försöker hitta på otaliga ursäkter för att slippa. Som att jag behöver kolla upp nåt inför resan, läsa nyheter, lyssna på poddar eller nåt annat onödigt. Får försöka stålsätta mig ett par skrivpass till. Har ingen tid till att vila på lagrarna. Nu ska detta råmanus ros i land. 

Känner doften av semester. På väg mot sista arbetsdagen i strålande solsken!!