Romandebutbloggen

Ouch fick fan nästan svårt att andas under skrivpasset igår. Det blir verkligen urmaxat när man använder sig av den här nya redigeringstekniken. Jag är redan frälst, det här arbetssättet är så rätt för mig!

 

När allt kopplas samman med huvudpersonens samlade värsta livsångest. Fy fan det blir en HELT annan bok detta. Vågar knappt hitta på mer för det blir så synd om min fina, fina huvudperson. Får jag ut ”bara” hälften av de här känslorna i texten så kommer boken bli grym! Men det är ju där det blir svårt, när man ska få det att lyfta från ide-stadiet via texten till läsarna. Extremt mycket jobb återstår men det ser jag fram mot och det kommer vara värt varenda sekund. 

 

Som ni förstår hade jag ett riktigt bra skrivpass igår. Kändes som minst tio slag i magen när jag planerade och ”stödskrev”. Vilket kanske inte var så överraskande eftersom jag vaknade med superpepp, en måndag. Då vet man att man är något bra på spåren! 

 

Fortsätter lyssna på Winnerbäck, verkar uppenbarligen funka bra.