Romandebutbloggen

Har tänkt ett tag nu på det här med drömmar i berättelser. Personligen så har jag nog aldrig riktigt gillat det (även om jag ett tag i min ungdom läste allt jag kunde komma över om själva drömfenomenet och om drömtydning osv.) I en historia gör det mig alltid så uttråkad och ointresserad och jag går rakt in i skumma-texten-läge när jag misstänker att det jag läser om bara är en dröm. Kan inte dra mig till minnes en enda drömscen som för mig tillfört någonting. Kanske i tv-serien Twin peaks att det fanns någon? 

 

Ändå är det relativt och för mig förvånande vanligt förekommande i både filmer, tv-serier och böcker. Hur kommer det sig? Uppenbarligen finns det folk som gillar fenomenet. Men vad kan det tillföra, vad fyller det för funktion? Eller tycker folk det ger någon typ av lite mysig paus i allt?

 

Har försökt googla runt lite men hittar inget på ämnet. Så om någon vet något om detta, eller har egna hemmasnickrade teorier, låt gärna höra! 

 

Igår hamnade jag plötsligt i en tågvagn med extremt lite folk i så kunde unna mig lyxen att sitta så här.

 

 

Är osäker på koderna, är det okej. Ingen del av skon eller annat kladdigt nuddar sätet. Tar ner fötterna när någon närmar sig i gången. Är nog inte riktigt okej, men har så sjukt svårt att sitta med benen neråt av någon anledning så när jag får chansen kan jag inte motstå frestelsen...