Romandebutbloggen

Pustar ut på bussen efter en sån där riktig värstingmorgon. Sovit dåligt, trötta barn, lite för bråttom, stor brist på tålamod. Åker nu genom ett regngrått Stockholm. Håller tillbaks tårarna som stockar sig i halsen.

En sån där morgon som får mig att fundera på vad man håller på med egentligen. Så andefattigt. 

Igår råkade jag komma över en artikel om stress hos spädbarn. Och då var det inte om stress pga. sjuka föräldrar etc utan stress pga barnens flängiga, stressiga vardag. Där de slits mellan barnrytmik, sagostunder, babysim och barnvagnsbio fast allt de vill egentligen är att ligga nakna mot en nära släktings hud och joddla, gosa och ha det mysigt. Typ så. Så vad är det vi håller på med?

 

Inspirerande på så sätt att det får mig att längta mer än någonsin till ett annat liv. Som författare. Är det möjligt?