Romandebutbloggen

Äldsta dottern reser för första gången utomlands utan oss på söndag. Med flyg och allt på ett Erasmus-utbyte för att insupa spanska och baskisk kultur (vilket jag själv har extremt vag bild av vad det är och spanskan har jag inte ett hum om heller utom en fras en spansk-pluggande kompis lärde mig i gymnasiet Tiene dos peros negros. Inget man har direkt nytta av (men vad gulliga elever vi var som utbytte sådana fraser i övre tonåren, kunde ju varit betydligt grövre!)). 

Så roligt att hon får uppleva ett sånt äventyr, inte minst efter de isolerade pandemiåren som nog varit särskilt tuffa för den yngre generationen. 

Men också har vi den biologiska försvarsmekanismen man har som förälder att man vill göra allt för att skydda sitt älskade perfekta "lilla" barn och vaka över det så man alltid finns tillhanda att rådfråga om ditt och datt. Separationsångest alltså. Samtidigt är det få personer jag har så stort förtroende för som  barn.