En riktigt bra bok & perspektivtankar
Kategori: Allmänt
Igår läste jag ut en riktigt bra bok! Elin Säfströms En väktares bekännelse. Så komplett och genomtänkt den boken var är det svårt att tro att det var debuten. Bäst tyckte jag om skildringen av relationen mellan huvudpersonen och hennes mamma. Stor igenkänning i deras relation och svårigheten/omöjligheten att förstå varandra, mamma och tonårsdotter. Varje pusselbit hänger perfekt ihop och faller så snyggt och naturligt på plats på slutet.
En sak som slog mig var att hela boken är skriven bara utifrån huvudpersonens perspektiv. Det manus jag själv jobbar med nu var från början skrivet på det sättet. Fick dock input från en testläsare att det blev för klaustrofobiskt att läsa så jag har lagt in ett till perspektiv i redigeringar efter det. Men i den här boken så funkade det riktigt bra och var både skönt och bekvämt att läsa, kan inte säga att jag saknade någon annans perspektiv. Men tänker mig att det kanske blir svårt som författare i längden att bara ha ett perspektiv att laborera med, om det såsom jag tänker mig när jag skriver ska bli en längre serie. Kanske är det också skillnad på barn och ung- respektive vuxenlitteratur?
Elin Säfström säger:
Bloggadress: http://allabloggarutomjag.blogspot.se/
Nämen! Blir alltid lika tårögt tacksam när en författarkollega tar sig tid och läser min bok. Och vad roligt att du gillade den! TACK för alla fina ord!!
Elin Säfström säger:
Bloggadress: http://allabloggarutomjag.blogspot.se/
Oj, den också! Så rart!
Annika säger:
Bloggadress: http://nastasida.blogspot.se
Visst är den bra? Fnissade högt varenda gång hpn pratar med sin "väktarröst" :-)
Ang. perspektiv; jag skriver för vuxna och alltid i första person presens. Har vid ett enda tillfälle känt ett behov av annat perspektiv (som smögs in via fragment ur gamla brev). Jag skriver klaustrofobiskt med avsikt, och är även så himla distanserad i språket rent naturligt att jag behöver komma nära min hp om det ska bli läsbart, och därför skriver jag i första.
Rebecka Edgren Aldén säger:
Bloggadress: http://blogg.edgrenalden.se
Intressant det där med perspektiv, och hur många perspektivpersoner man ska ha. Jag har ju varit väldigt förtjust i att ha bara en perspektivperson. Gillar just det där klaustrofobiska. Tycker också att det kan vara effektivt när man har en så kallad opålitlig berättare. Läsaren vet inte om den kan lita på berättaren. Så försökte jag bygga min första bok. Malin Persson Giolito har ju lyckats ofattbart bra med det i sin Störst av allt. Där är det väldigt klaustrofobiskt, man befinner sig i ett huvud, och den huvudpersonen, Maja, sitter dessutom i häktet. Mycket effektivt och bra, tycker jag! Jag kan dock förstå tjusningen med flera perspektivpersoner, och det gör ju att man enklare kan bygga upp en spänning, genom att hoppa mellan de olika personerna. Det skapas ett bra driv av det. I det manus jag skriver på nu har jag för första gången fler än en perspektivperson. Har börjat med två, men det kanske till och med blir tre ;-) vi får se. Jag vill i så fall att de tre, på varsitt håll, hjälper till med olika pusselbitar. Kul att få skriva lite annorlunda denna gång!