Romandebutbloggen

Alltså jag måste bara prata lite till om min nya titel. Den här viloperioden är fantastisk på det sättet att jag kan gå och tänka på mitt fina arbete och manus såsom det är i mina tankar. Innan jag måste konfrontera alla fel, brister och problemområden som jag förhoppningsvis snart kommer att identifiera. En sak jag kan vara rädd för är att jag ska vara för hemmablind för att kunna se vad som behöver göras. Den här skrivkursen i sommar kommer som en räddande ängel känner jag. Då kommer jag i alla fall få lite nya fräscha synpunkter och infallsvinklar som jag förhoppningsvis kan jobba vidare med i höst sedan. 

 

Men en av de saker jag går runt och drömmer mest om är alltså titeln. Den nya som dök ner från ingenstans för några veckor sedan. Jag har tidigare bloggat om min förkärlek för låttexter och att jag inte kan låta bli att peta in några fraser från låttexter här och var i mina manus. Mer eller mindre diskret som en del av en helt vanlig mening, ingen aning om det är något man kommer märka som läsare eller inte. Det sker per automatik då fraserna är en del av mitt språk. Men den här titeln är hur som helst en strof på några ord från en Tomas Ledin-text. Det var ingenting jag tänkte på när titeln först dök upp men jag har haft den där låten på hjärnan sedan dess, osäker på om det verkligen är de orden eller om det är minnet som spelar mig ett spratt. Det var inte igår jag lyssnade på Ledin direkt. Men nu kollade jag upp det och det stämmer att det är så han sjunger. Vilket gör mig så alldeles extra nöjd över titeln. Den sätter sig som en igel i huvudet och skriker "läs mig!" "läs mig!" 

 

Nu känns allt som succé och framgång, bara en tidsfråga innan förlagen börjar slåss om saken. Jag pendlar ofta och snabbt mellan olikai känslor från hybris till att allt är värdelöst och skit. Får försöka komma ihåg denna känsla av succe när redigeringen tar vid sen...