Kylan drar in
Kategori: Allmänt
Idag matchar vädret känslorna kring mitt manus rätt så bra...
Ett stilla duggregn från en kompaktgråhimmel...
Vad är unikt för just denna berättelse? Vad är temat? Hur ska jag nånsin kunna göra en hisspitch på detta och varför nämns det alltid som så himla viktigt i många bloggar och poddar?
Tröstar mig med att jag förhoppningsvis har många år kvar. Om inte annat så är detta alltid en läroperiod, nånting att ta med mig in i nästa projekt. Som jag dock inte är i stånd att börja fundera över redan nu,vilket nog är tur för att kunna hålla fokus.
Annika säger:
Bloggadress: http://www.nastasida.blogspot.se
Åh, känner igen det där känsloläget alltför väl. Men jag tror att det SKA kännas så där, att det betyder att processen fungerar (åtminstone så länge som man en annan dag känner att man är ett geni och att manuset kommer att bli avgörande för Nobelpriset o.dyl.) Den som aldrig känner tvivel förbättrar heller aldrig sin text, tror de här känslorna av att texten inte håller måttet är det som sporrar till att göra sitt allra bästa.
Marie: Mitt skrivliv säger:
Allt skrivande leder framåt, mot utveckling. När jag skrev mitt första manus hade jag ingen aning om vad jag sysslade med, det andra blev lite bättre och det tredje bättre än nummer två. Det händer grejer längs vägen, man lär av egna misstag och intresserar sig mer för hantverket och lär sig om det.
Nu tror jag inte du behöver ta samma låååånga väg som jag, för den har varit onödigt lång. Med intresse och fokus tror jag snabbt du kan ta dig dit du vill. Som Annika är inne på, självkritiken är viktig och den säger iaf mig att du har rätt förutsättningar.