Romandebutbloggen

Jaha, då var kylan tillbaks.

 

 

Nu är jag nere i gyttjan igen. Trött och inte sugen. Det positiva med att skriva på tåget som jag gör är att det finns ju liksom inga vettiga alternativ. Är så trött på att strösurfa så det försöker jag undvika till varje pris. Lyssna på poddar eller musik lockar inte heller. Orkar oftast inte släpa på några böcker eftersom jag har datorn med mig som en ständig tegelsten tillika ryggknäckare. Så dessa dagar stirrar jag ut genom fönstret en hållplats och sen åker datorn oftast fram ändå för det mesta.  

 

Jag får ju inte sådär supermycket frågor om mitt skrivande men de jag träffar på som jag känner lite grann när jag sitter där och smattrar på tåget undrar allt som oftast hur jag kan få nånting gjort i kommunaltrafiken.

 

Till saken hör att jag känner mig som hemma på just det här tåget. Jag reste med det så gott som varje dag när jag var mellan tio och 20 år. Sen flyttade jag runt i 13 år innan jag till slut kom tillbaks till samma förort och började pendla igen. Det mysiga är att flera av konduktörerna på tåget som jobbade där när jag var barn fortfarande jobbar kvar. Helt fantastiskt! Även flera av resenärerna är desamma. Vill man stöta på någon man känner ytligt så går det alltid att lösa. Många, inklusive jag själv, sitter på samma plats i samma tågvagn dag efter dag. Så det är inte vilket tåg som helst utan känns närmast som ett andra vardagsrum. Kan exempelvis aldrig skriva om jag åker tunnelbana eller något annat pendeltåg inom Stockholm. Och när jag halvvägs byter till buss så har jag hunnit komma igång och är mitt inne i texten så då är det inga problem att bara fortsätta. 

 

Nästa fråga jag får är oftast antingen om jag har nåt förlag, herregud då skulle jag väl stått där och skrikit ut det, eller vad jag skriver. Inte lätt att prata skrivkonst med oinsatta... 

 

Ikväll ska jag på entreprenadrättsföreläsning med efterföljande vin. Perfekt en mulen och smådeppig februaritisdag.