Romandebutbloggen

Här skriver jag om min väg till romandebut. Jag är ännu inte där men kommer inte ge mig förrän målet är uppnått!

Att smycka en skog

Kategori: Allmänt, att skriva, vi som skriver

Brukar kila upp i skogen på hundpromenaderna, Igår stötte vi plötsligt på denna gran långt bort från allt vad bebyggelse och vägar heter. 
 
 
Så fint! Vem har satt upp julgranskulorna, varför och hur länge har de hängt där? Och jag kommer antagligen aldrig få svar på någon av frågorna. 
 
Påminde om ett romanmanusprojekt, vilket kan kännas som att smycka en skog ingen annan någonsin kommer att se. Och det är ju uppenbarligen helt ok och har ett syfte, annars skulle de här kulorna inte hänga här. Jag griper efter halmstrån som ni märker, för att ge skäl till vad jag håller på med och att det är meningsfullt att skriva. Vilket egentligen i sig är helt meningslöst för det huvudsakliga syftet är att jag tycker det är kul. Andra hobbys/drömmar ifrågasätts aldrig, som att gå en fotokurs, sjunga i kör, paddla kanot, scrap bokning, inredning eller annat. Men just skrivandet hamnar ändå onödigt ofta i frågan om varför man håller på. Vilket känns så orättvist mot denna fantastiska hobby/dröm. Så nu ska jag komma ihåg granen i skogen och sluta ifrågasätta varför jag håller på. Jag smyckar min skog/manus för att jag vill, punkt slut.
 
Har också uppskattat podden Debutera eller dö för att de har använt sig av samma anslag som jag har i den här bloggen, även om de går ut betydligt hårdare med sin ansats. Att de ska debutera punkt slut. Så är det bara. Jobbar man på tillräckligt länge så går det till slut. Kanske. Eller så blir det bara en lång resa mot ett mål som aldrig nås. Vilket väl också är okej men tusentals gånger tråkigare. 
 
Tragglar på så får vi se om man får napp när man är 40-, 50-, 60-, eller äldre eller aldrig. Man har i alla fall framtiden för sig som författare så det är faktiskt ingen brådska även om man lätt blir otålig... 
 
Igår avslutades redigeringen av ett hemskt mastodontkapitel som från början var hela 26 (!) sidor långt. Hur tänkte jag då!? Nu är det uppdelat i tre separata kapitel, ett rejält lyft bara där. 
 
Dessutom fick deckarmanuset flyga iväg till ett nytt förlag igår. Har ännu inte betat av alla ”drömförlag” utan skickar fortfarande till sådana att man nästan rodnar, att lilla jag kan skicka in ett manus till dessa stora kolosser/drakar/superexperter. Älskar ändå att den möjligheten finns för oss i kategorin kreti och pleti! 
 
Under december hoppas jag få iväg deckaren till ytterligare ett gäng förlag. Har fått en del refuseringar från de jag skickat till men hoppet lever alltjämt på vissa fronter. 
 

KOMMENTARER:

  • Annika säger:
    2017-12-06 | 09:15:23
    Bloggadress: http://www.nastasida.blogspot.se

    "Att smycka en skog" skulle kunna vara titeln på en skrivarhandbok :-)
    Håller med om att skrivandet behandlas lite omilt av vissa, i jämförelse med andra hobbys. Kanske för att utövaren påfallande ofta är lite lätt galen och/eller okontaktbar i perioder ;-)
    Är nästan värre när någon inte förstår hur svårt det är att faktiskt få ge ut en bok på traditionellt förlag "men du har ju hållit på i flera år, varför kommer det aldrig nån bok?!" (i.e. du måste ju skriva som en kratta om dom aldrig ger ut dina alster). Suck.
    Gillar din approach här med att portionera ut inskicken, så att karamellen räcker extra länge!

    Svar: Haha, jo man får se sin egen roll i detta såsom varande smågalen och världsfrånvänd. Tycker ändå det är trevligare än exempelvis sportfanatiker som knappt kan prata om något annat och förväntar sig att alla runt omkring ska vara intresserade av deras blödande fotsulor och utslitna knän... Ja drar gärna ut lite på utskicken dels för att det är påfrestande och jag helt enkelt inte orkar skicka till så många åt gången (öppnar manuset och följebrevet inför VARJE utskick och det blir ALLTID lite småändringar så tar sin lilla tid...) Men också för att jag vill ha hoppet kvar om jag blir refuserad, absolut.
    Helena Dahlberg

  • Annelie säger:
    2017-12-06 | 13:33:19
    Bloggadress: http://enbokstavitaget.wordpress.com

    Så fint i skogen! Påminner mig om vår skogsväg där det under sommarhalvåret huserar många sommargäster. På var och varannan stenbumling kan man hitta travar med stenar som balanserar på varandra i olika tyngdlagstrotsande varianter. Jättespännande! Har ingen aning om vem som ställer upp dem så, men det är väldigt mysigt att titta på dem när man knallar förbi.

    Svar: Ja vad mysigt det låter! Hemtrevligt på nåt sätt...
    Helena Dahlberg

Kommentera inlägget här: