Romandebutbloggen

Det kändes att det var ett tag sedan jag skrev igår, det gjorde det sannerligen. Orden kom liksom var för sig. Ensamma. Stolpigt. Istället för tillsammans i ett behagligt flöde.

 

Men då tycker jag man kan tänka att det inte gör någonting. Nej just det. Ingenting. För det här råmanuset som jag skriver på nu kommer ändå redigeras, raderas, övervägas, stuvas om, förfinas, skrivas om och skrivas om igen. Ända till dess varje stycke har förtjänat sin existens eller för alltid förpassats till slasken.

 

Så hur jag skriver nu är egentligen relativt ointressant (även om redigeringen blir hundra resor lättare med en stark utgångspunkt). Det viktigaste är ATT jag skriver så jag får historien klar för mig och redo att börja bearbeta sedan. Detta kommer nog även gälla för första redigeringsrundan där jag ska fokusera på att få fram starka intriger och spännande karaktärer. Inte på att hitta de vackraste och mest melodiösa formuleringarna. Det får jag ta mer mot slutet. 

 

Slasken gissar jag att de flesta som skriver har, en samling gamla utklippta texter som inte passat in av en eller annan anledning och därför behövt raderas från manuset. Men för säkerhets skull, om jag någon skulle få panik och känna att just det där stycket var nyckeln till alltihop, så sparar jag alla bortklippta partier i slasken. Ingenting har någonsin tagit sig tillbaks igen från slasken som rymmer flera hundra sidor från mitt tidigare manus. Betydligt mindre än så länge från detta manus. Men ändå, mysigt att ha texterna kvar på något sätt. 

 

Idag jobbar jag hemma och får inte skriva. Tomhet! Även om jag åtagit mig att skriva värsta mastodontgrejen på jobbet så det kommer ändå bli kul idag och fram tills efter sommaren :)