Romandebutbloggen

Senaste numret av tidningen Skriva damp ner i brevlådan häromdagen. Det är tillräckligt långt mellan varven för att jag ska hinna glömma bort att jag prenumererar så blir lika överraskad och glad varje gång.

Detta numret fokuserade på nödvändigheten av en bra inledning. Att inledningen var viktig hade jag fattat men hade nog ändå inte trott att den var så viktig. Så det blir absolut något jag tar med mig framöver.

Bland annat berättade Theorin om hur han arbetar med flera alternativa inledningar, en 3-4 stycken, tills han hittar en han är tillräckligt nöjd med. Måste säga att det är med skräckblandad förtjusning som jag ser en översyn av inledningen till mitt tidigare manus framför mig. Det blir verkligen att döda en darling att ge sig på det kapitlet som alltså är det första skönlitterära jag någonsin skrivit i vuxen ålder. Och jag blir så glad varje gång jag läser det! Att se över inledningn av det här manuset känns inte alls lika rafflande, även om jag just nu nog är lite väl nöjd med det också.

Får också komma ihåg att klappa mig själv på axeln för igår morse tog det verkligen emot att plocka fram datorn på tåget. Det tog emot att öppna dokumentet. Det tog emot att inse att jag skulle börja på ett nytt kapitel. Och framförallt tog det emot när jag då konstaterade att jag hade blandat ihop namnen på några viktiga karaktärer så allt var ett enda virrvarr. Men ändå fick jag ner några tecken och kom lite framåt. Vägen är målet är ett ordspråk jag gillar. Och det blev en rätt trevlig skrivstund ändå till sist.