Romandebutbloggen

Har roat mig med att studera några olika inledningar. Jag är dessvärre ofta sjukt kritisk märker jag när jag gör sådana här grejer. Noterar alltid sånt som irriterar mig eller som jag tycker är dåligt. Det som är bra eller fängslande har jag supersvårt att fokusera på. Att byta fokus från det negativa till det positiva kanske kan bli ett övergripande mål för mitt skrivande & läsande under 2017!?

Till exempel Blondie av Birgitta Andersson har både en prolog och ett förord vilket redan det får mig att vända taggarna utåt. Det positiva var väl att det ändå fick mig som i ren protest mot prologer detta fenomen som jag verkligen ogillar och inte kan minnas att jag nånsin har läst en, att läsa både prologen och förordet. Förordet kunde man enligt min mening hellre varit utan och prologen vete sjutton om jag inte hellre varit utan den också.

Så här börjar boken sedan i kapitel 1: Maja lämnar Södersjukhuset. Hon saknar värmen och drar ihop den tunna kappan till skydd mot de isande vindarna. På parkeringen ser hon sig omkring. Ingen make väntar på henne. 

Här presenteras person, plats och en konflikt. Men jag är tyvärr redan för uttråkad efter att ha tagit mig igenom allt gytter innan så jag orkar inte riktigt bry mig om detta. Synd, ska skippa förord och prologer även framöver! Möjligen kan man gå tillbaks och läsa dem när boken är utläst. Möjligen. 

 

Att jämföra med Själens dunkla rum av Peter Robinson som börjar så här: Terry Gilchrist kom ut ur skogen mitt emot den stora hangaren som reste sig framför honom likt  en förvaringsplats för kraschade utomjordiska farkoster i New Mexico. Men han var inte i New Mexico utan i New Yorkshire.

 

En miljöbeskrivning med en skum association till New York som mest gjorde mig förvirrad. Dessutom med det tråkiga beskrivande ordet "stor" som även återkommer i nästkommande mening. Nej, det tog ärligt talat halva boken innan jag kunde komma över denna trista inledning, efter det blev boken helt ok ändå. (har inte läst ut den ännu dock...)

 

Tjärdalen av Sara Lidman börjar också med ett förord men  det skippar jag och går rakt på första kapitlet som heter "Onsdag": Agda vaknade först och gick ut på bron i bara linnet, det var så tidigt att ingen var i farten och kunde se henne. Hon var frestad att sätta sig på trappan och kamma ut flätan i det mjuka solljuset. Men Nils måste väckas. 

 

Alltså den här inledningen tycker jag är bra, hittar inget jag stör mig på i alla fall. Presenterar både vad jag gissar är huvudkaraktären, platsen hon befinner sig på och en lite cliff hanger, vem är Nils och varför behöver han väckas? Det verkar vara hennes man och några sidor fram beskrivs  han så bra i denna mening: "Annars sa han ja och jo oftare än vanligt detta morgonkaffe. Ja han sa en lång mening av sig själv." Haha, man fattar verkligen typen av denna beskrivning! 

 

Madame Bovary av Gustave Flaubert börjar med inledning och en dedikation, suck! Själva boken börjar först på sid 31 (!) så här: Vi satt i läsesalen då rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en klassvakt som bar på en stor pulpet. De som satt och sov vaknade till, och alla reste sig, liksom ertappade under arbetet. 

 

Den här tycker jag också är helt ok, lite miljö, några personer som kan vara oviktiga eller viktiga för historien, det går inte att utläsa, lite stämning. Jo denna gillar jag nog också då den är lite luddig men ändå sätter stämningen och därmed väcker nyfikenhet. Här använder han också ordet "stor" men det störde mig inte alls, märkte det först när jag skrev ner citatet. Det var nog upprepningen som gjorde att jag störde mig på det i den tidigare inledningen kanske. Eller att den inledningen också var svårare att få kläm på med den konstiga associationen. 

 

Så till min favoritförfattare Håkan Nesser och Eugen Kallmans ögon (ogillar dock denna titel av någon anledning) som börjar så här med kapitel 1 rubricerat "Leon": Jag lämnade Stockholm ungefär sju månader efter att min fru och dotter försvunnit. 

 

Ja, kort, snärtigt, jag behöver inte ens skriva ut något från nästkommande stycke för att man ska förstå läget. Vi vet redan att han reser från något och från Stockholm samt har fått tydliga ledtrådar om vart han är på väg och varför. Mycket bra i all sin enkelhet tycker jag. 

 

Sista boken jag tittade i är Maestra av L.S Hilton som också har en prolog (varför ???) men sen börjar så här: If you asked me how it began, I could truthfully say that the first time, it was an accident. It was about six in the evening, the time when the city churns again on its axis, and though the streets above were full of the sharp wind of another pissmissersble May, the station was stuffy and humid (...)

 

Presenterar huvudpersonen, en del av ett avslöjande och en liten cliff hanger, första gången var ett misstag men vad hände sedan då och vad är det hon talar om egentligen. För visst får man en stark känsla av att det är kvinna det här? 

 

Tänkte lägga in början på mina egna två manus men orkar inte starta datorn nu, får återkomma med det när jag sitter vid tangenterna. Nu går ögonen i kors här. God kväll!